17 november, 2014

VÄLKOMMEN TILL BLÄCKTRÄDGÅRDEN.

Välkommen till Bläckträdgården.

Bernard Noël är en fransk författare som debuterade 1958 med diktsamlingen Extraits du corps. Han har sedan dess givit ut böcker inom de flesta genrer – poesi, prosa, dramatik, essäistik och kritik. På svenska finns tre titlar utgivna; Motdöd – dikter 1954-2001 (Modernista, översättning Kristoffer Leandoer, förord av Birgitta Trotzig), romanen Nattvardsslottet (Modernista, översättning Anders Bodegård) samt En resa i vintern / Madame Mallarmé (Albert Bonniers förlag, översättning Anders Bodegård).

2007 arbetade jag med Göteborgs poesifestival och Bernard Noël var en av de inbjudna gästerna. I samband med Noël’s närvaro på festivalen gjorde tidskriften Gräs ett specialnummer – med en nyskriven dikt av Bernard Noël, översatt av författaren Kristoffer Leandoer. Diktsviten Bläckträdgård (Au jardin d’encre) var aldrig tidigare publicerad, vilken gjorde den svenska översättningen till originalutgåvan, med andra ord – en världspremiär.

Nedan följder dikten i sin helhet. Mina damer och herrar – Bläckträdgård av Bernard Noël.

1

och titta nu hur nu kan vändas ut och in som en handske
tiden kanske tänker äta upp sig själv vad blir det okända av
ibland är allting väsensskilt från tillstånd som var våra helt nyss
men förnimmer man tillstånd utan att ha dem som erfarenhet
blått och blåst är annat än olyckan som faller en i ryggen
dagen snyggar till sig som om den gick att använda en gång till
så blir det kväll och natten suddar nyhetens behag ett elände
kramar åt om strupen och medan rösten brister undrar man
vart tog det vägen detta nu som man trott sig kasta ankare med
ingen vet om det var inuti eller utanpå men något brast
huvudlöst flyter ett dumt begär att vara men inte i sig
att vara du som dödar bluffen att vara levande förkortad
alla försent är ändå hopplöst hoprörda med alla förtidigt
att frestas fläta motsatser att marmorera minnen med glömska
språket går tillbaka i sitt ordförråd och piskar upp fraser till
ett skum i spetsen för några verbala strömvirvlar ett kölvatten
där tanken plötsligt bara är en krusning som går över ytan

2

och nu har tiden kommit att betrakta det som inte går att se
det är en riktning ett lockrop en hunger begäret efter något
en skälvning vid ögonens ände en smak för det omättliga
så stark att ifall synen tog gestalt skulle dess utstötningar
få ögon att välla ut över alltihop och nu vaknar rädslan
att tinget som inte är bild ska komma i kraft av sin envishet
det ting som är ruttnande kött som är kött anfrätt av döda tankar
eller det där som jäser och gror på botten av allt mänskligt avfall
på precis samma ställe där dikten vill skrapa åt sig resterna
så att orden bland alla sina slängar och staplar kan gripa
det kroppsliga skräpet våra sinnens gamla goda gödselstack
och ur skelettets utdragna kväkande hörs det fysiska talet
som kroppen drömmer om när den tröttnat på ord av luft ett sorts skrik
en rossling i strupen som snörs åt av tiden av just denna ångest
som är ett tämligen ringa pris för att utöva just denna kunskap
och nu är som ett ärr som har hela munnen lindad till svepning
medan minnet söker efter vilket sår som det hängt upp sig på

3

och vad gör vi nu med detta ingenting där orden får andas
samtidigt som tingen mångfaldigar sina former i rummet
och livet river upp sina rynkor eller gör om dem i hjärtat
över allt svävar en illusion som man ville växla i visshet
imman immar har man förvarnat men vad går att tro i rök och dunst
i tur och ordning prövar man språket drömmen pennan och kniven
så dyker man huvudstupa rätt ner i litteraturens saltlag
i förbifarten ger några små skuggor lite smak åt luften
man kan spåra ett stråk av dunkla faror en bitterhet en brist
i stället för att göra bilder av dem eller läpparnas spröda sorl
dock väcker en fläkt mot tinningen liv i begäret att tro lite till
att tro detta nu om att förmå väcka upp ur nuet ett Du
med så många ansikten på lager att tiden kan bli vilseförd
men ändlösheten är poänglös om man inte njuter av livet
när gräset väl har grott igen om språket kanske man kan hitta
en formulering av mysteriet bland rester av en färdig fras

4

och nu passerar någon tvärs genom ditt huvud en gestalt ett minne
någon som har tappat ansiktet eller en skugga som jonglerar
du vill ta på det vidröra så materien kommer tillbaka
vågar du inte uttala köttet för kroppen kan uppstå i dig
som om gengångarna behövde en luftström för att gå igen
men nu riktar du snarare blicken mot en personlig vokabulär
alla dessa namn som man en gång för alla har döpt till egna
små skelett som blir hängande i en rymd som saknar all framtid
ett ögonblick har du en pulverdröm ett stoff kallat sympati
en substans som är förmögen att ge förlust och motgång i gåva
men vad är tidens dy för någonting som inte ens är smutsigt
medan det helt och hållet dryper av död denna handling du minns
som på ett ögonblick slungar oss rätt ut i otänkbarheten
medan fläsket myllrar över benen och skyndar sig mot intet
namn går alltid att återanvända föra vidare till nästa
två årtal är nog för att rentvå ett namn som blir bättre begagnat
frånvaron möjliggör återbruk av det vanliga liksom det egna

5

och nu såsom en spegel bjuder ut sig åt kvicksilvrets dunster
i det oslipade göms en bild du väntar att den går i dagen
en skuggsprittning eller detta ogripbara som närvara överallt
inte livet som beger sig i dig utan dig men dold i dess ström
en sorts gåtfull inre magnetpol som alltid drar hjärtat till sig
förgäves försöker du märka ut spåret av ljus eller vecket
den rysning som möjliggör för en köttmassa att börja tänka
men tanken glömmer omedelbart ur vilken mylla den vuxit
det verkar som om huvudet inte följer sina egna planer
under ordbildningen döljer sig en avgrund en utochinvänd mun
vars öppning hela tiden beslöjas av idéernas skugga
vem vet vad som dödar ursprungsavsikten eller äter upp den
man bara förnimmer svävande i rymden randen av ett hitom
en undflyende plats som tungan oavsiktligt smeker ibland
en tystnad sätter sitt lilla tvivel i halsen och faller sedan
och inte vet man vart den försvann eller om den gett sig tillkänna
för plötsligt saknas modet att vända blicken mot det okända

6

men se nu hur du biter i nu och hytter med näven mot tiden
utan större verkan än om du ställt dig att slå en illusion
denna åtbörd är en handling även om det är att kärna inget
men hur pålitligt är inget när betraktaren skapar sin verklighet
ögonen beger sig för att röra vid rörelsen de inte kan se
vid återkomsten har de åldrats utan att se mer än förut
en rysning en smärta så mycket snubbel att tungan börjar linka
den skulle vilja sitta gränsle över talet och älska med det
den suger i sig saliven så att bokstäverna håller fukten
drar dem ur strupen en efter en för att bada i munhålesaft
men knappt fria från läpparna står de i led och spelar tidens spel
är det ett sätt att tillkännage att köttet är onödigt här
inte ens rimligt i beaktande av någon sorts påhittad vikt
man kan inte längre räkna med ett plötsligt stavelsemirakel
eller spärren hos en slutpunkt som ändå sällan är definitiv
ingenting språkligt kan hejda separationens ursinne länge nog
för att ensamheten ska hinna sätta hela livet i halsen

7

och nu vill detta nu bygga en vall mot det närvarande
men livet blandar sig i och kräver i farten att släppas förbi
dess skrämmande röst som ifrågasätter och tuggar upp mening
någon ser katastrofen som närmar sig och undrar varför
ett och ett tar han orden ställer dem sida vid sida och väntar
tyvärr är tiden ute för att sia eller skräddarsy citat
gud är helt upplöst i världens mysterium mitt på ljusan dag
allt skulle gå så mycket bättre utan verklighetens lilla as
hur kan det begravas i sig självt samtidigt som tankens krypta
bara är luft som andats ut i luft en för evigt fortsatt förlust
nuets fördämning räcker bara till ett brunnskar kring tomrummet
där Duets kropp hålls flytande av den urgamla kraften hos en dröm
en egen dröm att detta hål i vart livs hjärta är som en pupill
fäst vid något fjärran vid randen av något förlorat paradis
vad erfar ögat som betraktar tomhetens outtröttliga rymd
tänk om ett så onödigt organ fick torka ut tänk om ett huvud
bara var ett moln på väg att skingra sig i stavelsernas damm

Au jardin de l’encre © Bernard Noël, 2007
Svenska översättningen © Kristoffer Leandoer 2007

Översättningen publicerades i Gräs nr 34, 19/10 2007, till Göteborgs poesifestival där Bernard Noël framträdde med den här dikten. Översättningen här är publicerad med tillstånd av Kristoffer Leandoer och Tidskriften Gräs.

TIdskriften Gräns - Au Jardin D'Encre
Omslaget till tidskriften Gräs, nr. 34 (beskuret).

 

noel_940
Bernard Noël. Foto David Maugendre.

 

Dedikation av Bernard Noël.
Dedikation av Bernard Noël i samband med Göteborgs poesifestival. 

Ps. Kristoffer Leandoer har tidigare skrivit om den franska modernismen i boken Huset som Proust byggde – 200 år av fransk modernism på Albert Bonniers förlag. Nu är han också aktuell med boken Slut – symbolisterna vid tidens ände på Pequod Press Ds.

Tags:, , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>